Rachman Skellington - Jakten på Cristaldi

Under 60 och 70-talet blev Rachman Skellington känd genom att vinna flera turneringar i olika sporter han uppfunnit själv. Tillsammans med investeraren och affärsmannen Warren Buffet utforskade de möjligheten att kombinera olika grenar med varandra och resultatet blev en idrott som fick namnet Fatigue, men som i ett senare skede skulle kommersialiseras och få miljoner utövare under den nya benämningen Triathlon. Rachman led länge av svåra mardrömmar efter att i ung ålder drömt om ett hårigt väsen. Han botade sig med hjälp av psykoterapeuten Nicolý Mabel i mitten av 80-talet och öppnade efter det en klinik för patienter med psykisk ohälsa, vars metod, sharing and caring, kritiserades hårt. I skuggan av framgång och motgång pågick det ständiga arbetet med att spåra Cristaldi, vilket till slut skulle leda honom till en halvö på Maldiverna.

Förord

Storyn har länge legat på våran chefredaktör Ali Bengtssons skrivbord men på grund av hans olika internationella äventyr har den förblivit oskriven. Fram tills nu. Efter att ha bollat idéer fram och tillbaka om hur man närmar sig en sån här artikel insåg vi snart att vi är för partiska då vi levt nära artikeln i så många år, och att det faktiskt var dags ta in en eller flera skribenter utifrån. Efter gallring valde vi två journalister från Nice Entertainment Group som ägs av Peter Settman, och vi presenterar nu med stolthet Jebbe Storflöjt och Scarlett Tosch! De har gjort ett fantastiskt arbete och Sport-Idol öppnar dörren för ytterligare samarbeten med denna vassa duo i framtiden.
På grund av våran kära journalistkollega Nils Horners plötsliga bortgång dedikerar vi den här berättelsen till honom och vi avslutar förordet med ett citat från Ali Bengtsson till hans ära.

”När folk ger mig råd pratar de med sig själva...och vissa människor ser sig själva vilket håll de än tittar åt.”

Den ikoniska bilden på Rachman Skellington är tagen 1977 när han utforskar möjligheten att tävla i förorenat vatten.

Ett koncept föds

Det känns pirrigt måste jag säga, att sitta på den legendariska Sport-Idol redaktionen. Vi har fått Clarissa Cox gamla kontor. Här hänger gamla planscher på boule-spelare och en och annan signerad matchboll från engelska division tre. Jag som håller i pennan heter Scarlett Tosch och det är jag som är eran värd i denna artikel. Min researcher heter Jebbe Storflöjt och han har jobbat stenhårt i månader för att ge mig allt material jag behöver. Vissa kvällar har han väst i mitt öra hur trött han är på grävande journalistik. Jag förstår honom. Herregud detta projekt har gjort att vi spenderat varje vaken minut på redaktionen. Jag har börjat få känslor för Jebbe med sin stora rökiga kropp och jazziga närvaro. För er som arbetat med en researcher vet vad jag menar. De har en aura av att kunna ge dig vad du behöver i sängen. Jebbe är nästan två meter lång och har otränade muskler som gränsar till ren plufsighet, medans jag är tre huvuden kortare. Vilken syn, han och jag, men är det någonting jag lärt mig efter denna tid på Sport-Idol är det följande; Ali Bengtsson äger en obemannad badmintonhall i Senegal och kärlek går inte att bura in eller förpackas. Förresten, min mentor Clarissa Cox kom in till mig häromdan och sa några väl valda ord: Ditt jävla pisshuvud det du skriver är så jävla dåligt...jag vill strypa dig med ett skärp ditt jävla luder! Jag blir ödmjuk inför uppgiften när någon med så mycket erfarenhet ger en råd och tips. Tack, verkligen, Clarissa.

Nu är vi i Kandahar, Afghanistan, 1966. Rachman är åtta år och befinner sig i vimlet på en stavningstävling för internationella studenter på mellanstadienivå. Han och hans vänner från sin skolklass letar sig fram till scenen. Det har varit en lång resa i buss från hemstaden Perkini, Pakistan. Efter en kort tupplur på ett motell stegar de nu upp på scenen. Och vinner. Ordet triskaidekaphobia blir för svårt för de andra lagen från bland annat Kamerun och Filippinerna. Efter vilsna blickar i det pakistanska laget blir det till slut Rachman som själv går fram till mikrofonen och stavar ordet. Succé. Efter vinsten väntar hemresa men först en timmes lång väntan på en bussterminal. Rachman, hög på vinsten, startar en tävling. Vem kan ta sig ner för sandkullen där borta snabbast? En pojke ramlar ner för kullen, en tjej glider ner, några kryper. Till slut är det Rachmans tur. Den jäveln, slug som fan, har uppfattat en plastmatta lite längre bort. Han tar den och bär upp den för kullen. De andra barnen märker inte att Rachman släpat upp plastmattan, och inte heller att han nu gjort sig redo för färd. För ökad effekt hade han stulit en gul trosa från en klasskamrats väska och nu satt på huvudet. Herregud vilken syn. Denna smala pojke med tunn mustasch och bröstkorg likt en kanariefågel. För Pakistan! Vännerna vänder sig om förvånat och får se Rachman i full fart på sin plastmatta. Det gick så fort att det inte längre var frågan om var han skulle stanna utan hur han skulle överleva. Mattan skenade iväg med Rachman på och fällde ett gäng klasskamrater till marken. Skrik och applåder. Pang! Där åkte mattan in under en buss medans Rachman stoppades av bussens chassit. I bussen hem till Pakistan kunde inte barnen sluta prata om Rachmans påhitt. Han blev hyllad hela jävla vägen hem. Helt otroligt. Här föds ett koncept och en förmåga att uppfinna idrotter som förenar människor.

I mongolernas fotspår

Rachman var precis som vi andra en rastlös själ på väg mot det okända. Men nu skulle det okända komma till honom. En febrig septembernatt drömde Rachman den första av många återkommande drömmar. Han befann sig högst upp på en bergskedja, vandrandes mot solen. Han vandrade inte ensam. Han delade stigen med mongoler och tillsammans skulle de gå över Karpaterna, en av de längsta bergskedjorna på jorden. I drömmen visar sig dem första solstrålarna i en soluppgång och solen är alarmerande röd. Här är det något som inte stämmer, men vad? Viskande mongoler i gryningen på åttatusen meters höjd. Plötsligt vaknar han med en känsla av obehag. Klockan är bara tre på morgonen och resten av familjen sover. Är han övervakad? Han öppnar garderobsdörren, tittar under sängen. Nej. Lugna dig nu Rachman. Ta kontroll. Det finns inga spöken. Natten därefter drömde han samma dröm. Här föds den osunda delen av en god man. Rachman förstod inte själv vidden av dessa drömmar men sanningen är att om du har återkommande drömmar bör du söka hjälp. Detta visste såklart inte en trettonårig Rachman Skellington och det skulle bli Nicolý Mabels uppgift att tjugo år senare försöka plåstra ihop den sargade karaktären.

Nu hade han en vision om vad han ville göra och samtidigt hade han blivit en lokal kändis efter vinsten i Afghanistan. Sena kvällar låg han uppe och skissade på tävlingsmoment till tonerna av Charles Bradleys då aktuella hit You put the flame on it. Året är 1974 och detta kanske är Rachmans lyckligaste tid i livet, innan drömmarna börjar plåga honom. Rachman arrangerar sin första tävling i den helt okända grenen Extreme Ironing han själv grundat. Reglerna är enkla. Ta dig till den svåraste platsen och stryk där kläder i femton minuter. Rachman vann efter att nästan hela byn deltagit i tävlingen genom att klättra upp på en enorm sten och där finstryka fyra skortor.

Rachman kom från en fin familj där alla hade akademisk bakgrund. Detta i kombination med sitt nyvunna kändisskap gjorde att han fick möjlighet att umgås med en lokal artist vid namn Baby Boy Bakrie i hans lyxiga hus i utkanten av Perkini. Baby Boy Bakrie hade gjort kometkarriär som DJ och tjänat stora pengar. Han var känd för sina smycken och sin bakåtvända keps. Det är hemma hos Baby Boy Bakrie som Rachman är nära att förlora livet då han klappar det tama lejonet på bakgården. Lejonet blir trampat på foten av en annan person men tar ut sin vrede på Rachman som befinner sig närmast bestens käft. Incidenten fångas på Baby Boy Bakries privata videokamera och finns idag tillgängligt på youtube. Detta är tyvärr den enda rörliga bilden som finns på Rachman Skellington.

http://www.youtube.com/watch?v=Pt0-KKwkVME

Baby Boy Bakrie

Rachman överlever lejonattacken och Baby Boy Bakrie väljer att ta Rachman under sina vingar. Året är 1976 och nu börjar Rachmans karriär ta fart. Tillsammans med Baby Boy Bakrie besöker de klassiska dansklubbar i Pakistans huvudstad Islamabad. Baby Boy Bakrie introducerar Rachman för sina kontakter och flera investerare visar intresse för Rachmans ideer om en helt ny nationalsport. Snart når ryktet även Europa och när Karin Böfheim Toledo från Stora Enso kontaktar Rachman förstår han hur stort det hela blivit. Han är väldigt nära att skriva kontrakt med Stora Enso men när affärsmannen och investeraren Warren Buffet erbjuder en miljonlön går det inte att säga nej. Rachman och Baby Boy Bakrie reser till New York 16 April 1982 för att träffa Warren Buffet på hans kontor på nedre Manhattan. De bestämmer att de ska träffas igen och åker tillbaks till Pakistan samma vecka. En het utekväll i Perkini slutar med att Rachman tömmer sig i en söt men fattig flicka. Rachman ångrar sig dagen efter och klipper alla band med flickan. Han går vidare. Tre veckor senare besöker samma flicka Rachman i hans familjehem och presenterar sig som Benazir, dotter till en bonde i byn. Hon är gravid och vill meddela den glada nyheten till den nyblivne pappan. Barnet ska få namnet Cristaldi. Det är dock helt uteslutet att Rachman med sin fina bakgrund skulle gifta sig med en bondflicka och han ber henne att aldrig besöka honom igen. Rachman reser tillbaks till New York och signerar kontraktet som gör honom till en förmögen man. I samråd med Warren Buffet dumpar de Baby Boy Bakrie som inte har råd att resa hem utan istället börjar arbeta som korvgubbe i storstaden.

Triathlon

Efter att ha spenderat fem dagar och fem nätter på Warrens kontor förlöser de till slut den nya idrotten. Utpumpad och svettig liggandes på golvet utbrister Rachman: We finally did it Warren, we invented a new genre within contemporary sports! Den nya sporten, som får namnet Triathlon, där man kombinerade simning, cykling och löpning, blev snabbt populär och snart talar alla om den nya motionsformen. Nu reste Rachman och Warren land och rike för att marknadsföra den nya sporten, men allt stod inte rätt till med Rachman. Hans mentala hälsa var allt annat än god vid det här laget. Osäkerheten av att bo i ett nytt land långt från familj och gamla vänner drev honom allt längre bort från verkligheten. Hans mardrömmar blir nu allt intensivare, och en natt vaknar han kallsvettig med ett rusande bultande hjärta. För första gången drömmer han om det svarta fullblodet uppe på kullen, läcker och blänkande i solen. Plötsligt för någon en kniv längs med hästens mage och inälvorna faller ner på gräset. Skräcken i hästens ögon och de stapplande benen som signalerar panik hästen inte kan uttrycka verbalt. Efter ett öppet och ärligt samtal med Warren får han ett telefonnummer till den framgångsrika psykoterapeuten Nicolý Mabel som höll till i ett kontorskomplex på södra Manhattan. Han fick tala med en sekreterare som bokade en tid med fru Mabel som hon kallades av sina medarbetare. Fru Mabel var den äldre sortens psykoterapeut, sträng och säker på sin metod. Rachman som var så djupt förlorad i sin ångest såg fru Mabel som en mor och utvecklade ett starkt band till henne. Vid ett flertal tillfällen ringde han henne mitt i natten efter att ha drömt om det håriga väsen eller om den döende hästen som ständigt återkom i hans vila. Vid den här tidpunkten florerade ett rykte bland psykoterapeuter i New York, olika patienter som oberoende av varandra drömde liknande drömmar. Det viskades om den gula kungen, kanske en demon eller väsen som visade sig i människors drömmar och ville dem illa. Många patienter hade tagit sina liv och på platsen för självmordet hade man funnit textat i blod ”den Gula Kungen”. Var man en övernaturlig kraft på spåren? Fru Mabel var säker på att den gula kungen även var inblandad i Rachmans drömspel. Behandlingen intensifierades och Rachman spenderar nu flera dagar i veckan på Fru Mabels soffa. Och det ger resultat. 1985 friskförklaras Rachman Skellington och psykoterapeuten Nicolý Mabel geniförklaras. Metoden förmedlas till kollegor runt om i New York och 1988 har man tagit död på den Gula Kungen. Epidemin som lömskt spred sig i människors medvetanden var äntligen utrotad. Idag återkommer begreppet den Gula Kungen i olika tv-serier, spelfilmer och konstverk men den riktiga källan till denna hemska sjukdom är sedan länge död. Om någon påstår sig ha drabbats av den Gula Kungen i modern tid är det mer troligt att det rör sig om ett insjuknande i Jan Husslers syndrom vars sympton påminner mycket om den Gula Kungen.

Jakten på Cristaldi

90-talet blir en vändpunkt i Rachmans liv. Äntligen är han frisk och reser tillbaks till sitt barndoms Pakistan som en rik man. Han startar en klinik för personer med olika psykiska besvär och upprättar snart en plan, en manual, för hur man bekämpar psykisk ohälsa. Varje inskriven patient får ett eget rum och uppmanas att umgås med de andra sjuka. Varje dag klockan tre träffas de för ett ringmöte där Rachman predikar i mitten omgiven av svårt psykiskt sjuka svaga människor. En behandling pågick i sex veckor och patienterna fick bara äta havre importerad från Norden. Metoden sharing and caring där patienterna skriker ut sin smärta i grupp är oprövad men Rachman är hoppfull. Han introducerar också Badrumsmodellen, där patienterna uppmanas att spy upp sina onda andar och ner i toalettholken. Kliniken får snart häftig kritik från utbildade psykologer runt om i Pakistan och Rachman anklagas för att utsätta patienterna för stor fara genom att leka psykolog. Efter att flera patienter tar sina liv underkänns kliniken och Rachman samt övrig personal bytts ut mot erfaren och utbildad expertis. Kliniken står idag kvar men under nytt namn och ny ledning.

Den nya friska Rachman slutar nu helt att arbeta och börjar istället grubbla. Något har plågat honom sedan en tid tillbaks. Något han inte längre kunde skjuta upp, nämligen det faktum att han har ett biologiskt barn med en kvinna från sin hemstad. Visst, han hade överlevt sina mardrömmar, vunnit kampen mot den Gula Kungen och rest ensam till en ny kontinent, men den kanske allra största rädslan hade han ännu inte konfronterat. Han letar upp farmen där Benazir ska finnas men inser snart att hela området drabbats av mjältbrand och dött tragiskt något år tidigare. Här borde kanske historien vara slut, men det är den inte. Rachman forskare vidare för att försäkra sig om att det inte finns några fler spår. Då träffar han en bekant till den döda familjen som berättar en makalös historia om en flicka vid namn Cristaldi som växt upp på gården, men som adopterats bara veckor innan mjältbrandens utbrott. Rachman reser till Perkinis stadskontor och får där reda på att det mycket riktigt funnits en Cristaldi på farmen, och att hon skulle vara 9 år idag. Men var är hon? En otroligt orolig och rädd Rachman Skellington väntar i dagar på svar. Till slut kommer det. Flickan, Cristaldi, har adopterats av ett par på Maldiverna, men efter en tid misshandlats i sitt nya hem och flyttats till ett sjukhus för barn och ungdomar. Flickan ska ha betydande och varaktiga skador och hon klassas nu som funktionshindrad, läser en märkbart tagen anställd på stadskontoret. Flickan ska tydligen vara katatonisk och rullstolsbunden. Rachman vet inte hur han ska svara eller känna men får adressen till hemmet på Maldiverna.

Så står han där, i reception på hemmet för funktionshindrade och bortstötta barn i staden Addu City, Maldiverna. Året är 1991, och Rachman Skellington ska för första gången i sitt liv träffa sin biologiska dotter. Kvinnan i receptionen pekar ner i korridoren, och längst bort sitter en flicka i rullstol. Rachman börjar sakta gå mot flickan. Benen blir allt svagare och hans kropp som genomlidit så många mil av Triathlon känns nu matt och trött. Det finns inget kvar längre, inga mål, inga sporter att utveckla. Allt har bara varit en resa fram till idag och nu. Han kan inte hålla tillbaka tårarna när han närmar sig flickan. En doft av lavendel slår mot honom. Personalen på hemmet har omsorgsfullt tvättat flickans hår inför faderns besök. Han sätter sig försiktigt på knä framför rullstolen. Cristaldis ansikte är inte påverkat som resten av kroppen och hon tittar med tom blick på honom. Förstår hon vem han är? I´m so sorry...look I...Rachman har inte längre kraft att formulera ord, skulden tynger honom för mycket. Under alla dessa år fokuserade han på sig själv, medans hans dotter växte upp utan en far. Med skakande händer tar han hennes i sina och gråter okontrollerat. I´m so sorry Cristaldi...Han böjer huvudet och lägger pannan i flickans knän. Rachman hulkar ohämmat och utanför blir dagen kväll.

Vi lämnar Rachman Skellington där, tillsammans med sin dotter, och går vidare i våra liv. Sport-Idol ska förnya sig under sommaren och vi hoppas få vara kvar på redaktionen. Tack som fan.

Scarlett Tosh

Comments

Kanske det mest rörande och

May 2, 2014 by Parvian Marhiani (not verified), 3 years 51 weeks ago
Comment: 10866

Kanske det mest rörande och längst text jag läst på ett flera decennie. Jag är väldig tacksan för den här text och vill bära den med i hjärta länge tid. En stor tack

Tweets

Aktuella resultat